 |
|||||||||||||||||||||||||||||||
Hem
|
Afrika
|
Asien
|
Europa
|
Latinamerika
|
Nordamerika
|
Oceanien
|
50+
|
Rosa Bussarna
|
Om resan
|
Övrigt
Inte inloggad
|
|||||||||||||||||||||||||||||||
|
 Från den legendariska gyllene triangeln till hektiska Bangkok går vår spännande resa. Vi rider på elefanter, fascineras av det magnifika Angkor Wat, besöker minnesmärkena Toul Sleng och Dödens fält, badar i turkost vatten på Koh Samed och avslutar vårt äventyr i Thailands pulserande huvudstad. Dag 1-6 Dag 7-10 Dag 11-15 Dag 16-23 Resedagbok Rapport från två dagar på mäktiga Mekong
Det är andra veckan på Lilla Indokinaresan och vi står inför ännu ett äventyr – det som kanske lockade mig mest i förväg:Två dagar på den ryktbara Mekongfloden. Som väl först dök upp i ens medvetande under Vietnamkriget, eftersom floden på sin färd från källorna i Tibet och vidare genom Kina markerar gräns mellan Burma och Laos, Thailand och Laos och delar Kambodja i två delar innan den rinner ut i Sydkinesiska sjön i det land som då hette Sydvietnam. Mekong figurerade flitigt i tv:s krigsrapportering på 70-talet och hade en bärande roll i Coppolas storfilm ”Apocalypse Now” (även om jag till min besvikelse nu fått veta att filmen spelades in på Filippinerna). Mekong är 488 mil lång, att jämföra med vår längsta älv, Klarälven-Göta älv, 72 mil. Men det är inte längden som är det mest utmärkande med floden, utan skiftningarna i karaktären – från torraste torrperiod, då den knappt är farbar i vissa passager, till blötaste regnperiod då ”Mamma Mekong” kan stiga flera meter på några timmar och dra med sig hela byar i fördärvet. Och nu är jag på det vatten, som till en början varit klart som kristall, men efterhand färgats av bruna jordpartiklar och – förmodligen och dessvärre – miljoner människors avlopp. Vi har fraktats från Chiang Kong i Thailand till Houei Sai i Laos i små långsvansbåtar. Här byter vi – 21 ”pinkare” inklusive reseledare KK - till en av de typiska båtar som trafikerar Mekong. Den är cirka 30 meter lång, knappt 3 meter bred och har ett djupgående av endast en halv meter. Det senare är en nödvändighet för att undvika förrädiska undervattensrev. Det är i slutet av regnperioden. Strömmen är strid och på sina håll kokar vattnet i frustande strömvirvlar, men skepparn läsar skickligt av floden och kör slalom förbi de svåraste passagerna. Ibland smäller det till i skrovet – ingen fara, det är bara smärre bambustockar vi krockar med. Till en början är det Thailand på ena sidan, snart enbart Laos. Djungel, höga berg och små byar med hus på stolpar passerar revy. Här och var ser vi nyodling av de teakbestånd som skövlats. Båttrafiken i detta väglösa land är intensiv och då och då möter vi eller blir omkörda av småbåtar som piskas på i farter så att vi snart begriper varför förarna, och även passagerarna, bär mc-hjälmar. Vi ”pinkare” har båten för oss själva. Förutom skepparn består besättningen av en hopp-i-land-Kalle, och två kvinnor som fixar lunch och servar i baren med kaffe, vatten och öl. Vi sitter i bekväma flygplansstolar och filosoferar under solen när inte takluckan dras igen för att skydda oss från korta regnskurar. En fundering: hur kan fiskar se i detta grumliga vatten? För de finns under oss. Bland andra den enorma kattfisken, som kan väga uppemot 300 kilogram. En annan: blir de verkligen rena, ungarna som badar i denna soppa? På eftermiddagen lägger vi till, halvvägs på vår 33-milaresa, i Pak Beng. Det är en by som lever av båtpassagerarna. Längs enda gatan finns några krogar, enkla gästhus och souvenirbutiker med ”riswhisky”, kryddad med skorpioner och ormar. Men om man nu ska dricka laotiernas hemkörda – det går ner – får det allt vara utan reptiler och andra kryp! Vi äter det man ska göra i Laos, friterade vårrullar fyllda med kyckling. Varma jordnötter före. Smaskens. Tre stora Changöl på det och allt för motsvarande 80 kronor för två. Några av de yngre manliga medresenärerna får även erbjudanden som inte stod på menyn – uppåttjack i alla dess former och sexuella tjänster… I Pak Beng drabbas jag av samma lång-borta-känsla som på den isolerade kanarieön El Hierro. Känslan förstärks när gästhusets elaggregat stängs av vid 22-tiden och allt blir mörker – då är det gott att ha ficklampa till hands. Vi landar i den goda världsarvsstaden Luang Prabang följande eftermiddag efter ännu en skön dag på vattnet. Men innan dess en stark påminnelse om Mekongs skiftande karaktär. Floden är i dessa avsnitt ofta 400-500 meter bred och ännu bredare ju närmare utloppet den kommer. Men vid Pak Ou-grottan , där vi lägger till, minskar ett berg vidden till några hundra meter. Högt upp på bergssidan – jag uppskattar det till sex eller sju meter ovanför nuvarande vattennivå – finns två målade markeringar med årtal. Först ”2008” och halvmetern över det ”1966”. Det var i augusti i år, för knappt tre månader sedan, som vattnet stod så högt. Då hann byborna på andra sidan sätta sig i säkerhet. Sämre gick det 1966, då hus och hem spolades bort och offren kunde räknas i tusental. LASSE OLSON PS! Lilla Indokina-resan bjöd på en mängd andra stora upplevelser också. Några exempel: tuff elefanttrekking i Chiang Rai; blixtbesök i Burma (Myanmar); tempel, palats och fin kvällsmarknad i Luang Prabang; Ankorrikets lämningar utanför Siem Reap; Phnom Penh med röda khmerernas galna terror och Dödens fält; lata dagar på Koh Samet; myllret i Bangkok (där vi slog flygplatsockupanterna med ett futtigt dygn!) DS! |
|
 |
||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||
